Naturälskaren. Brädåkar-tjejen. Hon med många bollar i luften. Bok-nörden. Hästtjejen. Hon som tränar crossfit. Pluggisen. Hon som sticker på äventyr. Skoter-tjejen. Problemlösaren. Lantisen.

Hon med kameran. Hon som är lite udda.

Av allt detta är det nog det sistnämnda som använts flitigast i beskrivningar om mig. ”Hon med kameran” och ”Hon som är lite udda”. Och visst är det fint? Jag menar – vem vill inte hänga med en udda tjej som har kameran över axeln och många bollar i luften?

Nu när du vet att jag är en nördig lantis (som numer bor i stan) skulle jag kunna fortsätta berätta om mig genom att skriva en fin saga om hur jag fann fotografin, eller om hur den fann mig, men jag skippar det. Sådana sagor finns det gott om där ute. Jag nöjer mig med att berätta att fotografin är en del av min person, att den varit det rätt länge och förmodligen alltid kommer vara det. Att det är där jag får utlopp för min kreativitet och att det är via den jag tar mig fram i livet. Att jag älskar det och att jag är bra på det. 

Att jag älskar att lära känna nya människor, att vara i naturen, att lära mig nya saker och att åka på riktigt grisiga roadtrips tycker jag vi kan ta över en fika. Det och att jag precis (äntligen) börjar komma överens med min drönare. Skulle behöva ventilera det.